Vi upplevde det som att det var mycket billigare att shoppa 2008 men vi shoppade loss en del ändå 2017. I början är det lite ovant att pruta men man kommer in i det. Till skillnad mot 2008 så var det en del marknadsstånd som vägrade pruta, men långt ifrån alla. I affärer kan det vara både och. Ibland står det ”fixed price” på en skylt, ibland måste man fråga om det är det. Ser de lite tveksamma ut är det bara att sätta igång och pruta.

Hur mycket man kan pruta blev vi aldrig experter på. Vissa saker är så billigt att man inte orkade pruta mer. Några byxor kostade 495 rupier sa kvinnan, ”but for you 300”. Alltså 42SEK. Det är ju ingen kvalitet att tala om men jag hade inte ens kunnat få tyget för den summan i Sverige.

Om det är något som du är så där halvintresserad av att köpa är det inte ovanligt att du till sluta blir erbjuden halva priset. Speciellt om du börjar därifrån! Så det är den uppsynen du ska ha egentligen, att du inte vill ha det! Skulle det vara så att de inte jagar efter så får du väl gå tillbaka, eller så kommer det troligen dyka upp liknande inom några meter och då vet du ju ungefär vad priset ligger på.

För den som syr själv finns det ju ett helt fantastiskt utbud av tyger naturligtvis, och vackra band som dessa:

Vi hittade flera härliga sko-affärer I Indien men den vi gick loss i rejält heter METRO. Det verkar vara en kedja i Indien och där handlade vi med oss sisådär 15 (!) par skor! Det gick liksom inte att låta bli. Priserna för mig och Devika låg på 100-200SEK per par och de var supersköna och såg välgjorda ut, så det var ju inte plastigt och slarvigt som på lågprisbutikerna i Sverige. Patriks skor gick på avsevärt mycket mer men så fick han bara två då 😉

Jag är tyvärr (?) lite mer praktiskt lagd och köpte inte de 20 ursnygga sandalerna som lusten ville, utan istället lite mer snusförnumstiga och fotriktiga…