Från beslut till första träffen

Nedan är delvis från min gamla blogg och några delar är tillagt för att få ordningen på hela processen.

Januari 2006

Vi bestämmer oss för att adoptera, det verkar inte hända något i den egna fabriken och adoption har länge funnits i våra tankar. Vi kontaktar socialen i Luleå och anmäler oss som intresserade att deltaga i den numera obligatoriska föräldrautbildningen för alla adoptivföräldrar.

Nov/dec 2006

Vi går den två helger långa kursen på Sunderby folkhögskola tillsammans med 13 andra deltagare. Den var givande som en slags mental förberedelse, det har liksom börjat på riktigt nu. Kursen gav också tillfälle att bolla frågor som land, ålder odyl. med människor i samma situation som oss.

Vi blev erbjudna att gå föräldrautbildningen i augusti men just då var det mycket annat i vårt liv så vi valde att avvakta. Det blev en lyckoträff då vi träffade fantastiska människor på utbildningen och dem har vi kontakt med än idag.

December 2006

Vi knåpar på de personliga breven vi ska skriva till Socialen. Surar lite för att de säger att det ska ta LÅNG tid innan vi får träffa dem. Några vi känner fick vänta i 10 månader i vår kommun (Luleå). Vi har ju redan väntat nästan ett år från när vi tog beslutet att adoptera. Vi får göra det bästa av situationen och leva i nuet helt enkelt. Går med i adoptionsorgansiationen FFIA.

28 februari 2007

Vi kör ut pappa Rolf (som är på visit) med hundarna i ottan och välkomnar två kvinnor från socialen. Det är vårt första möte och det blir en avslappnad fika där vi babblar på och får reda på hur adoptionsprocessen går till.

Mars 2007

Vi ordnar med rekommendationsbrev från referenser och gör varsina obligatoriska läkarundersökningar. Vi ordnar med referenser och det blev varsina barndomskamrater och en annan familj som har adopterat.

23 Mars 2007

Dags för den så kallade djupintervjun på socialen. De hade förvarnat oss att det nog skulle ta fyra timmar och att vi skulle vara trötta efteråt. Vi trodde de överdrev men det gjorde de verkligen inte. Vi fick sitta i varsitt rum och bli intervjuade om allt från vår barndom till livet nu och vad vi tänkte om framtiden. Patrik blev klar en kvart tidigare än jag och sedan försökte vi båda jobba – helt tomma i huvudet! Pust!

Ytterligare två möten med socialen sker under våren.

Maj 2007

Vi får muntligt veta att socialen kommer rekommendera nämnden att ge oss medgivande till oss att adoptera. Formellt tar nämnden beslutet i september.

18 oktober 2007

September blev oktober och vi får formellt besked om medgivande och går med i Adoptionscentrum (AC).

Slutet av oktober 2007

Vi får brev från AC att på grund av hög belastning så kan det ta över en månad innan de hör av sig. Frustrerande att varje del i ledet ska ta sådan tid… vi har ju redan väntat nog länge känns det som! Rykten på nätet florerar att adoptioner tar längre och längre tid så det känns missmodigt emellanåt.

December 2007

Dags att bestämma land. Vi har länge funderat och läst om alla möjliga länder. Valet föll nu på Indien som det rätta landet, just för oss.

Torsdag 24 januari 2008

Våra papper går iväg från Adoptionscentrum till Indien. Det var en wow-känsla av många. Den senaste tiden har det fixats med att sammanställa dokument till Indien. Det har fotograferats, framkallats, framkallats igen (beställningen kom bort). Vi har kopierat medgivande, kopierat igen eftersom sista sidan missades och så äntligen – klartecken från AC, det är iväg-skickat! Är förbluffad över adoptionsprocessen hur lång tid ALLT tar!

Från AC får vi veta att det kan gå “väldigt fort”. Med det menas att vi kan få så kallat “BB” fort, alltså barnbesked, fort, med andra ord att vi får veta vilket barn vi får adoptera. Från den dagen kommer det ta ytterligare några månader, kanske t.o.m. över ett år innan vi får åka hem med vårt barn. Så är proceduren i Indien helt enkelt. I andra länder går det fortare men det här har vi vetat om från början.

Tisdag 26 februari2008

TJIHO! Får veta av AC att vi är först i tur på tre barnhem och nummer två på ett fjärde barnhem! Det finns barn på barnhemmen men deras indiska egna papper är inte klara för adoption än. Det betyder att så fort något barns papper är klara så ringer de oss! Snacka om att gå i väntans tider nu…

Tisdag 25 mars 2008

En månad till har gått och inget besked. Otroligt vad fort tiden går, det trodde jag faktiskt inte när vi började med adoptionstankarna och hörde att saker kunde ta flera år. Livet går ju liksom vidare med allt möjligt annat medan adoptionsprocessen löper parallellt.

Det enda nya vi hört är att det är “ovanligt lugnt” med barnbesked i Indien nu. Patrik kom på en annan sak häromdagen, att vi är först i kö på flera barnhem betyder ju faktiskt inte att vi får det första barnet som har sina papper klara, det finns ju andra länder som adopterar från samma barnhem och de köerna har vi ju inte en aning om…

Vi har lite småpyssel kvar med alla våra papper som ska bli klara så det ska väl göras klart i veckan. Och än så länge har vi bara tagit 1 av de 8 foton som ska skickas när vi får barnbesked… Det känns lite motigt just nu att göra det där allra sista. Tänk om vi skulle få barnbesked, då skulle man med glädje göra färdigt allt i ett nafs!

Onsdag 3 april 2008

Nog för att jag förstår att det inte går fortare med adoptionen om jag ringer och tjatar, men ändå… Som sagt så är det ovanligt lugnt i år men nu har det börjat röra på sig säger AC “det har kommit några barnbesked”. Va?! Vi var ju först i kö! Jaha, tydligen hade jag missuppfattat turordningen. Vi är först i kö för barn “ej fyllda fem år” men om det blir en annan ålder så är andra före oss i kö. Hur som helst så är “landsansvarig” från AC i Indien just nu och det brukar tydligen skynda på processerna lite.

Torsdag 10 april

Pratade med kompisen Åsa på telefon och Patrik ropar att vi fått barnbesked på mejlen. Det visar sig sedan vara ett mejl med ett eventuellt barnbesked! Det är en liten flicka på drygt 5 månader och så bedårande söt att man vill svimma! Lite märkligt kändes det först att se en så liten bebis när vi mentalt ställt in oss på en 4-åring – men det kändes sååå rätt – hon är vår tänker vi! AC undrar om vi är intresserade, men att det är fler som har fått frågan.

Fredag 11 april

Lämnade meddelande hos AC kl. 07.57. “Personen du söker är tillbaka 11 april”. Men det ÄR 11 april idag! Svara! Jag ringer igen. Och igen och igen.

Hon ser så fin ut… vågar inte tänka/hoppas för mycket… hon har Patriks mulliga kinder på något sätt. Oh nej. Ser nu att de öppnar klockan 09.00.

Får tag på AC strax efter 9. En till har hunnit ringa men jag räknas som först eftersom jag pratat in på telefonsvarare (tack gode gud!).  Vi är nu noterade att vi är intresserade och de ska återkomma nästa vecka när en av personalen är tillbaka från just Indien med mer information. Otroligt nervöst! Och vi längtar …

Söndag 13 april

Både jag och Patrik tänker på flickan under helgen men försöker att inte titta sååå mycket på fotot, det känns som att jinxa det och det skulle vara så sorgligt att inte få henne. Sarah ser hon ut att heta, inte alls ett namn vi tidigare tänkt på men hon ser bara ut så. Kanske Molly skulle passa också. Många säger ju att de ändrar sitt namnval när de väl ser bebisen/barnet och därför har vi inte bestämt oss för något namn tidigare utan sagt att vi ska vänta. Andra-namnet skulle kunna vara Lilly, som jag heter efter min pappas mormor. Jag har också tänkt på Meeri som min mamma hette. Vi får se… det kanske inte blir vi som får välja hennes namn och det viktiga är inte namnet utan att hon blir vår!

 Onsdag 16 april (och Patriks 41-årsdag!)

Nu kan jag inte hålla mig så jag mejlar AC och frågar hur det går. De svarar att beslutet inte är klart men att vi får besked “på fredag” skriver de kl. 15:48.

Men, det går fortare, redan några minuter senare ringer AC och frågar om vi vill bli Devikas föräldrar. Jag blir så förvirrad och svarar “Men ni skulle ju ringa på fredag?”. När chocken släppt lite säger jag självklart ja. Det snurrar i huvudet och det är en så fantastisk känsla. Tänk att vi ska få skämma bort och älska den lilla goa ungen! Vi! Hon blir 6 månader om några veckor så med lite tur har vi henne hemma innan hennes ettårsdag. Oh…. ÄNTLIGEN!

Maj 2008

Vi har fått den så kallade NOC:en klar. Det betyder att myndigheterna i Indien godkänt vår adoption. Nu återstår att även domstolen godkänner det hela. Maj brukar vara vår motsvarighet till industrisemestern så nu lär vi väl inte höra något på ett tag…

Augusti 2008

Vi har fortfarande inte hört något men det är inget konstigt med det. September/oktober är ju en gissning gjord på tidigare adoptioner just från detta barnhem. Å andra sidan menar en del att vår NOC gick ovanligt fort. Vi får se. När vi får resebeskedet så förväntar de sig att vi kommer snarast eftersom Devikas pass då är klart vilket betyder att hon får resa. Hennes inresetillstånd till Sverige har legat och väntat på ambassaden i Delhi hela sommaren… vi längtar!

Oktober 2008

September rusade förbi i full fart. Nu är det slutet av oktober och det enda vi vet är att det strular i granskningsnämnden, Scrutiny (eller skruttan som jag säger). Den som ska besluta dyker inte upp på möten… Jag har hört med AC om vi inte bara kan åka ner och försöka pressa på från plats men det är tydligen inte så enkelt. Jag har även skrivit brev till myndigheten CARA men inget händer. Ska ringa dit i slutet av oktober om vi inte hör något. Märkligt nog har vi tagit väntan med ro men nu när vi fått veta att det hänger på en kvinna, vad det verkar som, är det oerhört frustrerande. Om det hade varit översvämning, politiska händelser eller dylikt hade vi haft lite större förståelsen, men en person liksom…?

7 oktober 2008

Nu har damen fått fart, eller om någon annan tagit över (?) men nu är skruttan klar iallafall! Tjoho!

12 november 2008

Domstolen i Indien har svingat klubban – vi är nu officiellt föräldrar till Devika – även i Indien!

28 november 2008

Vi åker till Indien…

3 december 20080

Vi träffar Devika för första gången.

9 december 2008

Vi är hemma med Devika!

18 december 2008

Devika blir svensk medborgare.

Mars 2009

Vi går med i Adoptionscentrum igen för att ställa oss i kö för syskon. Socialen har en hel del regler kring adoption, och en är ålder. Man får inte vara över 42 år så därför hade vi tänkt bort tanken om syskon till Devika. Patrik är nämligen över 42 år och så gissa om vi blev förvånade när socialen sa att de inte är lika hårda när det gäller syskon! Vi fick börja tänka om i våra huvuden och så tog vi beslutet att ja, vi vi vill ha syskon!

Reglerna har ändrats sedan 2009 och nu ska man inte se lika hårt på bara siffran, men kolla med socialen i din kommun för vad som gäller idag. Motion i Riksdagen här.

9 juni 2009

Tingsrätten i Sverige beslutar att vi är Devikas föräldrar. Hittills har vi “bara” varit hennes fosterföräldrar enligt svensk lag. Adoptionen klar och vi är nu en familj på alla sätt och vis.

Sommaren 2010

Vi funderar mycket kring adoption. För att kunna välja Indien igen måste vi vänta 3,5 år och så lång tid har vi inte på oss med Patriks ålder. Siktet ställs nu på Kina.

Augusti 2010

Processen med socialen inleds. Vi får direkt muntligt löfte om att vi kommer få medgivande. Tjoho igen då!

Papper samlas in som för den första adoptionen. Det är referensbrev, brev från dagmamman, utdrag från Kronofogden, Försäkringskassan och polisregistret. Vi behöver intyg från arbetsgivare samt göra en ny läkarundersökning. Man kan sucka mycket över pappers-processen men det är bara att gilla läget.

Efter att jag jämfört olika organisationer beslutar vi oss för att gå med i Barnens vänner. Kostnaderna skiljer hela 30.000kr och vi kan inte motivera att vara kvar i Adoptionscentrum. Organisationerna utgår från samma lista men Barnens vänner har lägre omkostnader hel enkelt. Det sas att vi göra lite mer arbete själva men checklistorna vi får är tydliga och bra och ärligt talat så kändes det inte som det var någon större skillnad mot när vi adopterade första gången via AC.

Oktober & november 2010

Pappersvändorna fortsätter. Jag hade förberett Kina-papper i väntan på medgivandet från socialen så att vi snabbt kunde agera efter medgivandet.

Lite datum för minnet:

  • Vi fick slutgiltigt medgivandet på papper måndag 11 oktober.
  • Barnens Vänners intyg om adoption kom 12 oktober.
  • Vår ansökan inlämnades på Notarius Publicus onsdag 13 oktober.
  • Skickades därefter till UD för att sedan fås tillbaka och då skickas till Kinesiska ambassaden. Vi fick tillbaka därifrån 4 november.
  • 5 november skickar Barnens Vänner vår ansökan till Kina.

Känns som det alltid strular på någon punkt, socialen skrev på engelska fast det skulle vara svenska. Notarius Publices gjorde inte sitt jobb den dag vi kommit överens om tidigare. Passfotokopior behölls av Kinas ambassad så vi fick ta nya kopior och skicka in. Men ändå, vi var snabba, det tog tre veckor istället för en månad som Barnens Vänner trodde var det normala. Om det nu är en tävling alltså!

LID (log-in-date) förväntas komma om några veckor och sedan är det bara att vänta på barnbesked…

29 november 2010

Jag har aldrig normalt mobilen på mig när jag jobbar men idag kändes det som att den borde vara i fickan, trots att jag var helt säker på att det inte skulle bli ett barnbesked idag. Det hade gått för många dagar. Men… vid lunch ringde det och jag säger till kollegan “Oh vad nervös jag blir när telefonen ringer – men det äääär ju DET numret!!!!” och så sprang jag iväg på mitt rum och fick vårt barnbesked!

Det är en liten pojke född juli 2009! Vi fick faktiskt se några filmsnuttar på honom! Det är inte så vanligt men tekniken går ju framåt överallt. Eftersom filer och filmer ligger under lösenord fick vi kasta oss i bilen till Piteå där vår organisation Barnens Vänner har sitt säte och vi fick se filmerna där. Jag filmade skärmen för att ha något att se hemma.

Det känns underbart! Han är ju så söt… Devika verkar verkligen måna om honom redan, hon har rabblat alla rum i huset som hon ska visa honom, bestämt att han ska få leka på hennes rum och att han ska heta Lillasyster! Patrik tycker Zlatan så jag måste komma på något annat illa kvickt…

Vi måste börja läsa in oss på Kina. Vi ska till Guandong vilket ligger strax ovanför Hongkong. Sen måste vi till Peking för pappersgrejer innan vi kan fara hem. Det ser skitlångt ut från Guandong men det är ju bara att göra som de säger. Ska bli kul att se muren och allt men hade varit skönt att få åka hem och komma tillbaka senare och turista. Ja ja, ska inte klaga! Det blir en fantastisk resa!

3 december 2010

Helsnurrigt! Vad fort det går, att få “Notice” från Kina tar 1-6 veckor, för oss tog det 2 dagar! Hurra!

31 december 2010

Vi fick foton på vår son via en annan svensk familj som hämtade sin dotter! Ganska ovanligt när det gäller Kina men vi hade tur.

21 mars 2011
Idag fick vi vår Alexander!